En Pessimists Blogg

Jag är ingen att tycka synd om.

Det är något jag aldrig tyckt om mig själv. Synd.
Jag anser att det tillsynes är en svaghet, ibland patetiskt, beroende på situationen.
Man förstärker sin egen svaghet genom att tycka synd om sig själv. Ta ett plåster,
sätt det på såret där det gör ont. Blås lite. Men vänner, plåster fäster inte på insidan.
Verkligheten är oftast mer komplicerad än så.

Jag antar att jag har en oförskämd förmåga att tänka realistiskt, därav jag accepterat
att det mesta skulle kunna komma att hända. Som i mitt inre har jag redan förberett
mig på det värsta tänkbara. För att slippa att bli överaskad, av plötsliga påhopp, livet
har förberett för oss. Det är så sant, att genom att gå igenom svårigheter, så vinner
vi styrka och kommer ut ur det hela klokare.
Men människan vill fly och våra försvarsmekanismer kickar in för att skydda oss.
Jag kan lova att all världens tårar räcker inte till att gråta, för att det ska bli bättre igen.
Det finns inget vi kan göra oförändrat, bara välja huruvida vi vill förändra det vidare.

Men jag bara undrar, när den dagen faktiskt kommer, då man bara inte förmår sig
orka mer... Vad händer då?