4.
Jag tror
Jag tror att vi människor aldrig får mer, än det yttersta vi klarar av att hantera.
Det ger inga garantier på att det inte kommer att vara jobbigt under tiden.
Det kan vara ett rent helvete att ta sig ur den försatta situationen.
Jag kan ha förståelse för det.
En tröst i det, är dock, att jag faktiskt tror att vi aldrig får mer än vi faktiskt klarar av.
Människans förmåga att bearbeta och förlika sig med situationen och gå stärkta
ur den, som rakryggade människor. Jag tror att sådana processer pågår mer eller
mindre genom hela livet. Om vi väljer att se det så...
Däremot säger jag inte att bara för att vi tar oss igenom de situationerna, så blir vi
gladare och lyckligare människor. Vi alla bär med oss en styrka inom oss som är
viktig att jobba vidare på och förstärka. Det är vårat bästa skydd mot nedslag i livet.
Du behöver inte skratta dig igenom dagar, för att vara lycklig.
I mitt lilla pessimisthjärta vill jag ändå tro, att när jag följer min sanning så är det en
väg till renhet och enlighet, med mig själv. Där jag följer mina egna vägar, som tar
mig dit jag strävar. Jag har aldrig begärt att lycka, ska vara klychéaktigt och
sammankopplat med leenden och glada skratt. En inre trovärdighet, kan vara jämställt.
Då man följer hjärtats inre önskningar.
Jag tror att vi människor aldrig får mer, än det yttersta vi klarar av att hantera.
Det ger inga garantier på att det inte kommer att vara jobbigt under tiden.
Det kan vara ett rent helvete att ta sig ur den försatta situationen.
Jag kan ha förståelse för det.
En tröst i det, är dock, att jag faktiskt tror att vi aldrig får mer än vi faktiskt klarar av.
Människans förmåga att bearbeta och förlika sig med situationen och gå stärkta
ur den, som rakryggade människor. Jag tror att sådana processer pågår mer eller
mindre genom hela livet. Om vi väljer att se det så...
Däremot säger jag inte att bara för att vi tar oss igenom de situationerna, så blir vi
gladare och lyckligare människor. Vi alla bär med oss en styrka inom oss som är
viktig att jobba vidare på och förstärka. Det är vårat bästa skydd mot nedslag i livet.
Du behöver inte skratta dig igenom dagar, för att vara lycklig.
I mitt lilla pessimisthjärta vill jag ändå tro, att när jag följer min sanning så är det en
väg till renhet och enlighet, med mig själv. Där jag följer mina egna vägar, som tar
mig dit jag strävar. Jag har aldrig begärt att lycka, ska vara klychéaktigt och
sammankopplat med leenden och glada skratt. En inre trovärdighet, kan vara jämställt.
Då man följer hjärtats inre önskningar.
3.
Jag är ingen att tycka synd om.
Det är något jag aldrig tyckt om mig själv. Synd.
Jag anser att det tillsynes är en svaghet, ibland patetiskt, beroende på situationen.
Man förstärker sin egen svaghet genom att tycka synd om sig själv. Ta ett plåster,
sätt det på såret där det gör ont. Blås lite. Men vänner, plåster fäster inte på insidan.
Verkligheten är oftast mer komplicerad än så.
Jag antar att jag har en oförskämd förmåga att tänka realistiskt, därav jag accepterat
att det mesta skulle kunna komma att hända. Som i mitt inre har jag redan förberett
mig på det värsta tänkbara. För att slippa att bli överaskad, av plötsliga påhopp, livet
har förberett för oss. Det är så sant, att genom att gå igenom svårigheter, så vinner
vi styrka och kommer ut ur det hela klokare.
Men människan vill fly och våra försvarsmekanismer kickar in för att skydda oss.
Jag kan lova att all världens tårar räcker inte till att gråta, för att det ska bli bättre igen.
Det finns inget vi kan göra oförändrat, bara välja huruvida vi vill förändra det vidare.
Men jag bara undrar, när den dagen faktiskt kommer, då man bara inte förmår sig
orka mer... Vad händer då?
Det är något jag aldrig tyckt om mig själv. Synd.
Jag anser att det tillsynes är en svaghet, ibland patetiskt, beroende på situationen.
Man förstärker sin egen svaghet genom att tycka synd om sig själv. Ta ett plåster,
sätt det på såret där det gör ont. Blås lite. Men vänner, plåster fäster inte på insidan.
Verkligheten är oftast mer komplicerad än så.
Jag antar att jag har en oförskämd förmåga att tänka realistiskt, därav jag accepterat
att det mesta skulle kunna komma att hända. Som i mitt inre har jag redan förberett
mig på det värsta tänkbara. För att slippa att bli överaskad, av plötsliga påhopp, livet
har förberett för oss. Det är så sant, att genom att gå igenom svårigheter, så vinner
vi styrka och kommer ut ur det hela klokare.
Men människan vill fly och våra försvarsmekanismer kickar in för att skydda oss.
Jag kan lova att all världens tårar räcker inte till att gråta, för att det ska bli bättre igen.
Det finns inget vi kan göra oförändrat, bara välja huruvida vi vill förändra det vidare.
Men jag bara undrar, när den dagen faktiskt kommer, då man bara inte förmår sig
orka mer... Vad händer då?
2.
Jag fick ett namn.
Ett namn som så bejublande inger löfte om ett glädjebud.
Ett ovanligt namn, jag hatade att heta när jag var liten.
Såkallade och påstådda skolkamrater fann det lustigt och det blev något
man retades för i skolan. "Hur kan man heta så?".
Numera gillar jag mitt namn. Det hör ihop med mig. Det är mitt. Något av
det som är mig garanterat. Även om det inte det inte alltid är att det överensstämmer
med mina visioner, så är det ändå ett namn som inger ett hopp.
Jag är en sedvanlig ung kvinna, på uppmarsh i livet. Uppväxt i en mindre stad, med en
egentlig idyllisk barndom. Jag är tillsynes någon, du aldrig skulle ta för mörksinnad.
Men definieras med orden "djup tänkare". Jag grottar gärna ner mig i mörker.
Ett faktum, kan vara att jag trivs med det. Det är det enda av egentlig trygghet som
omsluter en mer än någonsin en varm kram kan göra. Det är så präglat av känslor,
som man egentligen inte orkar känna. Men det enda som får dig att känna dig, levande.
Jag bär på en inre tomhet, som ju mer jag försöker fylla, desto mer ekar det.
Ett namn som så bejublande inger löfte om ett glädjebud.
Ett ovanligt namn, jag hatade att heta när jag var liten.
Såkallade och påstådda skolkamrater fann det lustigt och det blev något
man retades för i skolan. "Hur kan man heta så?".
Numera gillar jag mitt namn. Det hör ihop med mig. Det är mitt. Något av
det som är mig garanterat. Även om det inte det inte alltid är att det överensstämmer
med mina visioner, så är det ändå ett namn som inger ett hopp.
Jag är en sedvanlig ung kvinna, på uppmarsh i livet. Uppväxt i en mindre stad, med en
egentlig idyllisk barndom. Jag är tillsynes någon, du aldrig skulle ta för mörksinnad.
Men definieras med orden "djup tänkare". Jag grottar gärna ner mig i mörker.
Ett faktum, kan vara att jag trivs med det. Det är det enda av egentlig trygghet som
omsluter en mer än någonsin en varm kram kan göra. Det är så präglat av känslor,
som man egentligen inte orkar känna. Men det enda som får dig att känna dig, levande.
Jag bär på en inre tomhet, som ju mer jag försöker fylla, desto mer ekar det.
1.
Jag är en ung kvinna, någonstans i tjugoårsåldern som väljer att vara anonym.
Denna blogg präglas av min pessimistiska sida, som genomsyrar min vardag.
Varje dag, kantas jag av dessa negativitetens tankar, som allt mer tar över.
Egentligen vill jag inte att det ska vara så...
Jag försöker att finna mening och ro i livet, att finnas till så som det är menat.
Varje dag förvandlas till ett maktspel, där jag dränker mig själv i negativitet.
Det fanns kanske en gång, jag kunde skratta mig lycklig åt livets goda ting,
som de så små är. Där vardagen kunde vara just de guldögonblick man
behöver, just för att överleva och trivas.
Men alltmer kantas det av hårdhet av de stötar man möter i livet...
Kanske jag klarar av dem sämre än andra, kanske jag fått lite mer.
Kanske jag väljer att se saker annorlunda, kanske ser mer...
Här är min början, på en möjlig väg ut.
