En Pessimists Blogg

Jag fick ett namn.
Ett namn som så bejublande inger löfte om ett glädjebud.
Ett ovanligt namn, jag hatade att heta när jag var liten.
Såkallade och påstådda skolkamrater fann det lustigt och det blev något
man retades för i skolan. "Hur kan man heta så?".
Numera gillar jag mitt namn. Det hör ihop med mig. Det är mitt. Något av
det som är mig garanterat. Även om det inte det inte alltid är att det överensstämmer
med mina visioner, så är det ändå ett namn som inger ett hopp.

Jag är en sedvanlig ung kvinna, på uppmarsh i livet. Uppväxt i en mindre stad, med en
egentlig idyllisk barndom. Jag är tillsynes någon, du aldrig skulle ta för mörksinnad.
Men definieras med orden "djup tänkare". Jag grottar gärna ner mig i mörker.
Ett faktum, kan vara att jag trivs med det. Det är det enda av egentlig trygghet som
omsluter en mer än någonsin en varm kram kan göra. Det är så präglat av känslor,
som man egentligen inte orkar känna. Men det enda som får dig att känna dig, levande.

Jag bär på en inre tomhet, som ju mer jag försöker fylla, desto mer ekar det.